godmorgon❤️ vet inte varför jag startar upp min blogg då och då eller kanske rättare sagt varför jag stänger ner den då och då.. nåväl mycket händer i livet och mitt sätt att hantera allt på är att skriva. Så det gör jag nu där av förklaras bloggen öppen igen!
som om vinden kallar på dig. susar du genom min kropp som om jag inte fanns. inget är sig likt men viljan blir starkare. jag tror på livet och människan som står här mitt framför mig och som aldrig vänder. fasta står vi tillsammans. vår familj. styrkan friar oss från smärtan och friheten blommar upp i våra hjärtan som fortsätter att klappa för allt vi håller kärt.
mycket som händer i livet vill man inte ska hända. mycket i livet händer ändå. ibland känns det som om livet är till för att hantera allt som händer.. som man inte vill ska hända. men det finns mycket mer än det.. det finns kärlek, det finns träd, det finns sol, det finns grönska... det finns vänskap. tack och lov för det!
min mamma dog. folk dör det vet jag. men jag var inte beredd på att det skulle göra så här ont. fysiskt ont. värkande hjärta, panik och ensamhetskänslor..
allt jag önskar är att jag bara drömmer.
men det gör jag inte.
och jag antar att det är dags för mig att vakna upp nu.
vad är det för sätt vi har att se på människor? vad är det man kräver av barnen nu för tiden? så mycket alldeles för mycket. har inte ett barn någon diagnos så lär den få det i detta enfaldiga samhälle vi lever i!
det är fredag och luften finns fortfarande kvar. det går att andas. tack och lov. men jag vet inte hur jag skulle klarat denna vecka utan alla underbara själar som finns i mitt liv. tänk om jag varit ensam om allt som händer runt omkring mig. tänk så många människor som är det. det gör mig tacksam för det jag har. väldigt tacksam. livet rinner ändå all världens väg, långt och ibland med ström som tar oss genom hårda vatten. tänk då om flytvästen inte håller.. eller om du inte har någon flytväst. vart tar du vägen då?ner i djupet, långt ner i det svarta mörka djupet där luften tar slut. där mörkret omfamnar dig som en mormor som längtar efter att få hålla sina gamla, sköra armar om dig. du känner dig trygg.. du vill ha mer mörker. så du blundar länge, håller andan. och hjärtat stannar. mörkret har tröstat dig och du har kommit hem.
där är jag inte idag. jag är i ljuset och strimmorna värmer min kropp som solstrålar en varm sommardag.
kan det vara så att det faktiskt varit en bra dag? Sen Grodan började på denna, observera resursskola, så har jag fått samtal varje dag. Det har varit om många olika saker bland annat att han och en kompis stissat upp varandra och låst in sig på toa, att han inte lyssnat, att han inte kommer fast dom säger åt honom. Det här har varit väldigt oroväckande för skolan. Resursskolan. som är inriktade på autism och asberger.
Tycker att det blir lite komiskt mellan ilskan och sorgen. Att dom som arbetar med barn med särskilda behov vill att barnet inte ska bete sig som ett barn med särskilda behov. Men skrattet fastnar lätt i halsen och förvandlas till illamående.
oj vad längesen det var jag skrev men nu kom inspirationen när min dotter börjat blogga :) Känner att det börjat klia i fingrarna så nu är det dags igen. Att komma igång och skriva av mig livet så jag orkar leva det.
många gånger känner jag att det inte finns någon mening. och oftast har jag fel. det vet jag. helst när jag får livet i en annan synvinkel. när livet knackar på med lycka och ljus. som när min dotter kommer hem en av dom allra mörkaste dagarna för att mysa, prata och ge mig " uppeppningspresenter". samtidigt känner jag .. det borde ju vara jag som ska uppmuntra mina barn till att se livet i ljusare nyanser.
Men jag tror att jag är på god väg i alla fall. Att umgås och prata med min dotter har blivit som en läkande medicin. Det går bara inte att få något som känns så uppfriskande och hoppfullt i medicinsk väg. bara kärlek kan bygga en människa sann efter att man gått i bitar. Så nu fortsätter livet.
Kampen om min sons rättigheter som människa fortsätter. För mig är han bara älskade Liam, min minsting som jag älskar så oändligt mycket. Autismen förföljer honom som ett spöke och han hatar mörkret som finns runt omkring honom. Vi kämpar.. alla i familjen och han själv kämpar mest av oss alla. För han vill.. vill bara vara en vanlig människa.. finnas och se ut som alla andra. Han vill till skillnad från många andra människor inte sticka ut. Det är en tuff värld men ljusstrimmor finns och det är dom vi försöker få honom att se.. Det är dom vi själva försöker finna.
Men visst finns det väl någonstans. strimmor av hopp?
ibland blir jag bara så trött. och eftersom det här är min blogg så tänker jag passa på att gnälla. jag går i terapi , beteendeterapi.. för att man har bestämt att mitt sätt att beté sig är fel sätt. mitt sätt att tänka är fel sätt. mitt sätt att leva är fel sätt. ibland blir jag lite trött. för allt som har med mig att göra är inte fel. allt jag känner, tänker och gör är inte alltid det sämsta. tvärtom kan det faktiskt vara bättre. Jag är tacksam för mitt liv. jag är tacksam för mina barn, min familj, daniel. jag är dessutom nöjd med hur vi lever. jag vill inte ha det på något annat sätt. jag vill ha fredagsmys på fredagarna, jag vill äta gott och dricka gott vin, prata i timmar med daniel om livet, människan, helheten. jag vill lyssna på musik och jag vill tänka mycket. för det är jag. jag tänker mycket, so what?
mitt liv går som alla andras upp å ner. ibland tycker jag att människor antingen gnäller över allt ( som nu... ) eller wiiiiiiiiar över allt i deras liv. ingen balans.. . vi är väl inte så olika , vi människor. när det kommer till kritan så är vi ju bara kött, blod och själ. med olika innehåll och erfarenheter.
om jag är en pannkaka en dag kan jag ta mig tusan vara en oxfilé en annan dag! människor tar sig själva på för stort allvar. som min vän marie alltid sa... vad gör det om hundra år?
med ett snabbt, tandlöst ( kändes det som) hugg. men nu har jag återupplivat den. vet inte varför eller om det är särskilt smart men jag känner en dragning som jag inte kan motstå. att bara få skriva vad sjutton jag vill för det är min blogg. så nu är du öppen kära blogg. och jag ska skriva i dig som om du våre min själ. jag tänker blotta mig som så många gånger innan. för oftast syr jag ihop mig själv av orden som jag skriver. jag lagar mig, bygger om mig. du får vara en del av det. så är det bestämt . välkommen tillbaka
vet precis.. vet vem dom är. vad dom vill göra och vad dom tycker. många är så säkra att jag ibland undrar om jag är den enda människan som inte känner mig "färdig"
jag är inte klar än. med mig själv. jag är inte helt säkert på något egentligen.
jag försöker hitta svar. ibland hittar jag några, ibland inte.
vissa dagar känner jag att nu.. nu är jag helt säker. jag har självförtroende, självkänsla..jag vet vem jag är, vad jag känner och vad jag tycker. sen dagen efter den dagen.. vem är jag då?
är jag fem år gammal igen? nej. men jag behöver börja om. tänka igenom vad jag är säker på och vad jag vill bli säker på. och så håller det på. normalt eller inte. det vet jag inte, det är bara så jag fungerar. jag tänker, känner och tänker om. ibland tycker och känner jag det jag gjorde igår. ibland har det förändrats. vad jag är säker på, vad jag tycker och vad jag vill. Det är frihet för mig. Att jag ändrar mig. ingenting är fast för alltid. Det är flytande, böljande.. skiftar färg.. blir vackert. tillslut. Det är jag säker på, att det blir vackert.
sova.. vore skönt. Sitter i köket och dricker kaffe.. som alltid när jag sitter själv så funderar jag. Har börjat försöka meditera ibland.. hö hö men det är liksom inte så lätt när man har en hjärna som smiter iväg på högvarv hela tiden.. Tänker på min lilla Groda. Som inte är så liten längre egentligen. fyller ju 10 i november men känns så mycket mindre för mig. AD/HD diagnoser klar nu i alla fall. Vilket inte kom som någon nyhet. Det låter lite komiskt när dom ska tala om det. Som om det vore något jag inte alls räknat med att han har.. " nu är det så att han HAR AD/HD"
( no shit.. ) ja ja skönt att den utredningen är klar. Nu kommer nästa och sen nästa och sen medicin.
Jag hoppas min groda hittar rätt, finner sig själv. Att han trivs med sig själv, gör det han vill göra. Jag hoppas och önskar honom samma saker som jag önskar för mina andra barn.
För mig är han ju Grodan.
Inte bara ett barn med särskilda behov.
Tack mina barn för syret ni ger mig. utan er skulle jag inte kunna andas i denna värld.
tar det bra länge innan mitt hjärta hinner i kapp.
oron när solen börjar skina i min kropp.. och i min själ..vill inte släppa taget så hjärta tar små skutt
fram och tillbaka
hårda slag mot min kropp som så småningom blir till lätta tryck som tillslut försvinner och blir till något genomskinligt som jag varken kan se eller känna men som ändå finns där. Alltid.
trots att jag varit vaken sen halv fyra. Men jag vaknade då, sprudlande i kroppen! Ett pirr i kroppen som jag så länge velat känna, ett pirr som jag känner igen sen länge, ett pirr som inte funnits hos mig på mycket länge! Ideérna och gnistan att vilja förändra, bolla med andra, hitta sätt att ta sig in i samhällets mörka kalla vrår. få människor att se det som verkligen händer. DET ruset vaknade jag med. DEt ruset lägger jag mig med nu då jag ska sova ett par timmar innan båtresan med mamma och amanda. Men vilken känsla! vilken underbar känsla!
som alla andra har jag en själ, dock rätt tilltufsad, jag har också en kärna som däremot är stark. Den är så stark att det är den som gör att jag andas varje dag, som hjälper mig att finnas för mina nära och kära,som jag älskar, kärnan hjälper mig också att förstå och känna för andra människor..mycket i mig finns i dig. Tror egentligen att vi människor är rätt lika fast vi gärna vill tro att vi är unika.
